Kajsa

jag känner mig otroligt ensam, jag känner mig ensam helt enkelt.

Jag klarar inte av att vara ensam, varken fysiskt eller psykiskt, 

jag kan inte andas då och jag tänker, jag tänker så in i helvete. 

Jag behöver någon, bara någon som kan förstå mig, någon som

finns, någon som fattar. Men ingen fattar, jag förstår det, Julia är

nog det närmaste jag kommer min önskeperson, hon är det mest

värdefulla i mitt liv, hon och Emma är jag totalt beroende av, min 

förälder kan aldrig på långa vägar mäta sig med dom. 

Jag tror att vi dog lite allihopa den 19 april 2004.

Jag har min Ida, men älskade du kommer aldrig förstå heller, jag 

älskar dig så mycket och jag behöver dig, gärna hos mig hela tiden

men vi är på så olika ställen i livet. 

Men jag tror att jag måste lära mig att vara ensam, även om det är som

kryp i hela kroppen och snudd på lätt panik. 

Jag vet inte vad jag ska göra, alla verkar ha de så utomordentligt bra, 

men så kanske det alltid verkar från ens eget persektiv när man inte 

är på topp?

Jag har ljus, jag har dig, men jag får panik, kom inte för nära för då 

drar jag istället. 

Antoine, världens finaste, jag klarar inte när det blir för mycket, hon,

den kloka styvmamman, har en teori om att rädslan för att mista smittar av sig. 

Jag hatar henne fast jag älskar henne. Men hon kanske har rätt, bara 

alla är en bit ifrån och inte är så känslofulla, allt var ju jättebra tills vi 

skulle börja göra verklighet av ett liv tillsammans på samma plats. 

Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli rätt, känner mig känslomässigt

maktlös, jag känner inte att jag saknar min mamma så mycket, jag

tänker inte på henne hela hela tiden, jag gråter inte speciellt ofta för

att hon inte är här med mig.

För jag ser alltid till att ha något att göra, när jag är ensam pratar jag alltid

i telefon, ser på tv eller läser. 

Jag behöver vara ensam och tänka, tänka på min mamma, underbara

mamma, men det är som lågt blodtryck, det snurrar i huvet och blir helt

fel, men vi får väl bara det vi klarar av annars hade vi aldrig överlevt. 

Jag förstår fortfarande inte att jag sitter här mer än 4 år senare och mår

som jag mår, alla andras reaktion är alltid : "Jag hade aldrig klarat det, 

jag skulle inte kunna leva utan min mamma" 

Tro mig, hon var centrum i mitt liv, hon var min fristad, hon var allt och lite

till, alla som kände mig när hon levde vet hur viktig hon var och hur mkt jag

hatade resten. 

Men dom som säger så är dom som aldrig själva har upplevt något liknande, 

det är dom som lever ändå. 

Jag vill ara ha en fast punkt, en person, ett ställe ditt jag alltid kan återvända

vart jag än har varit, men alla flyttar på sig, alla ändrar sig, allt blir kaos.

Jag är konstig ganska ofta, jag beter mig på ett konstigt sätt, jag vet för i 

helvete inte hur jag ska bete mig när jag inte har någon trygghet som jag vet

kommer vara en längre tid. 

Jag vet inte vad jag ska göra. 

I hope my smile 
can distract you
I hope my fists 
can fight for two
So it never has to show
And you’ll never know
So you’ll never have to see
What we’ve grown to be

One may think 
we’re alright
But we need pills 
to sleep at night
We need lies 
to make it through the day

One may think 
we’re doing fine
But if I had to lay it on the line
We’re losing ground 
with every passing day
We’re not ok 

But that’s one thing 
I would never say to you