Jobb och världens bästa ungar!
Jag har precis kommit hem från jobbet och jag känner att ni måste få veta hur bra det är, mitt jobb alltså.
Det är ett speciellt jobb, inte som alla andra att vara personlig assistent och ibland är det svårt att vara "professionell", vart går gränsen liksom? Jag går säkert över den gränsen varje dag på jobbet och det är svårt att inse hur mycket man fäster sig vid en person, hur mycket man bryr sig.
Vilma, är världens bästa, goaste, roligaste unge, det känns konstigt att det snart har gått ett helt år sen jag började och hur bra vi känner varandra nu, hur bra jag förstår henne och hur mycket jag tycker om henne. Idag var en jobbig kväll av anledningar som inte alla behöver känna till men när jag åkte hem hade jag nästan gråten i halsen, för att jag blev så rädd, för att jag bryr mig så mycket. Och det ska bara vara ett jobb men det är i stort sett omöjligt, man blir personlig och man fäster sig. Den dagen jag slutar hos Vilma kan jag inte tänka mig hur svårt det måste bli, samma sak med Alicia och Alexander, underbara älskade ungar!
Jag kommer gråta den dagen jag lämnar mina små tvilling-troll på min sista arbetsdag, för det är inte ett arbete så mycket som det är roligt.
Jag får så otroligt mycket kärlek på båda mina jobb, det ger mig massor med energi och glädje varje dag. Det kan vara så att jag har världens bästa jobb med världens bästa ungar! Även fast man vissa dagar tycker att dom är galet jobbiga.
Och när jag sitter på t-banan med en klump i magen med massa konstiga känslor och lite ledsamhet så får jag sms av bästa Martin, så jag ska bara slänga ner saker i en väska och sen åka dit och sova. Skönt!
Det är ett speciellt jobb, inte som alla andra att vara personlig assistent och ibland är det svårt att vara "professionell", vart går gränsen liksom? Jag går säkert över den gränsen varje dag på jobbet och det är svårt att inse hur mycket man fäster sig vid en person, hur mycket man bryr sig.
Vilma, är världens bästa, goaste, roligaste unge, det känns konstigt att det snart har gått ett helt år sen jag började och hur bra vi känner varandra nu, hur bra jag förstår henne och hur mycket jag tycker om henne. Idag var en jobbig kväll av anledningar som inte alla behöver känna till men när jag åkte hem hade jag nästan gråten i halsen, för att jag blev så rädd, för att jag bryr mig så mycket. Och det ska bara vara ett jobb men det är i stort sett omöjligt, man blir personlig och man fäster sig. Den dagen jag slutar hos Vilma kan jag inte tänka mig hur svårt det måste bli, samma sak med Alicia och Alexander, underbara älskade ungar!
Jag kommer gråta den dagen jag lämnar mina små tvilling-troll på min sista arbetsdag, för det är inte ett arbete så mycket som det är roligt.
Jag får så otroligt mycket kärlek på båda mina jobb, det ger mig massor med energi och glädje varje dag. Det kan vara så att jag har världens bästa jobb med världens bästa ungar! Även fast man vissa dagar tycker att dom är galet jobbiga.
Och när jag sitter på t-banan med en klump i magen med massa konstiga känslor och lite ledsamhet så får jag sms av bästa Martin, så jag ska bara slänga ner saker i en väska och sen åka dit och sova. Skönt!
Kommentarer
Trackback