Förlossningen
Känsliga läsare varnas, ingen sugar-coating här inte! Väldigt långt blev det också.
Hela förlossningen började på fredagkvällen, den 23de, vid 9-10 tiden på så började jag få blod-klumpiga flytningar och då fattade jag att det var slemproppen som lossnade.
Jag hade haft sammandragningar och lite värkar hela dagen men jag tänkte inte så mycket på det eftersom jag hade haft det i flera veckor.
Ganska snart efter att slemmisen försvann så fick jag lite starkare värkar men fortfarande med 20 min mellanrum, Anto började bli duktigt nervös nu även fast jag inte trodde att det skulle sätta igång.
Vid 12 så gick mitt vatten, jag hade varit på toaletten och när jag reste mig upp så fortsatte det bara att rinna längs med benen, då hoppades jag att det var vattnet för annars hade jag kissat på mig. Då ringde jag till förlossningen och fick en tid vid 10 på morgonen att komma in och kolla så att allt var bra.
Nu hade jag ganska regelbundna och starka värkar, eftersom att vattnet gick (=alla hinnor spricker) så blev värkarna mycket kraftigare än om jag hade haft hinnorna kvar, nu låg huvudet direkt och tryckte på.
Efter att jag hade pratat med förlossningen så ringde jag mina nära och kära, Hanna, familjen osv, för nu visste vi ju att det skulle hända. Jag kommer ihåg att när jag pratade med Gun så hade jag onda värkar men ändå så att jag kunde prata på och ignorera dom med lite djupandning.
Nu kom mina värkar med ca 7 min mellanrum men dom var riktigt onda, jag och Anto gick och la oss och försökte sova lite och samla krafter. Anto somnade direkt men jag hade för ont så efter nån timme med värmekudde gick jag upp och vandrade fram och tillbaka i lägenheten samtidigt som jag andades djupt djupt.
Vid 2 ringde jag till förlossningen igen och bad om tips eller vad som helst som kunde underlätta värkarbetet lite, håll ut var det enda svaret jag fick.
Då satte jag mig i duschen och jag tror aldrig att jag har duschat så varmt, efter nån timme väckte jag Anto för lite moraliskt stöd och pushning. Nu kom värkarna varannan till var tredje minut och jag stod inte ut längre, tillslut hade jag så ont att jag spydde flera gånger, så jag bad Anto ringa förlossningen igen och säga att jag inte orkade vara hemma mera.
Vid 4 åkte vi taxi in till BB Stockholm, i telefon sa dom att vi kanske var tvugna att åka hem igen så vi var ganska inställda på det.
När vi kom in fick vi först komma till ett tillfälligt rum och jag fick på elektroder på magen, en för att mäta mina värkar och en för bebisens hjärtljud. Först skulle jag ha dom en halvtimme så dom fick se hur regelbundna mina värkar var, jag stod i en gåstol, drack saft och tyckte att allt var hemskt.
Vid 5 gjorde dom första undersökningen och då var jag öppen 1 cm (!!), en enda liten centimeter, jag blev skitsur. Vi fick i alla fall komma till ett rum och blev inskrivna, superfint rum fick vi. Min första barnmorska, Berit, kollade om badkaret var ledigt så jag kunde få bada men det var, såklart, upptaget. Vid det här laget kände jag mig jätte nedstämd och uppgiven.
Vi hade i alla fall en dusch på rummet så jag satte mig i den och drack saft mellan värkarna. Eftersom jag inte hade sovit nånting och spytt mycket hemma så var mina krafter likamed noll och jag orkade inte stå upp längre, jobbigt.
Vid 7:50 bytte jag barnmorskor till Linda och Anna, då kom jag ut ur duschen så jag var där ganska länge verkar det som.
Då vet jag att jag sa att dom måste ge mig nån sorts smärtlindring om jag skulle orka, det gjordes en till undersökning och nu var jag 3 cm öppen.
Jag fick lustgas/syrgas 50/50, jag tyckte om lustgasen jättemycket under hela förlossningen, den som tog den ifrån mig fick onda ögat kan jag lova. Den gav mig nåt att fokusera på!
Vid 10 var jag 5 cm öppen och jag kunde äntligen få EDA. Vid 11:30 satte dom bedövningen, det var himelskt! All smärta försvann och jag fick äntligen vila lite, jag kunde inte sova men jag fick slappna av lite och äta en macka. Jag och Anto hade riktigt roligt i några timmar, tog massa fula kort och såg en film.
Jag tänkte mig att jag skulle hinna se DIF-HV71 innan det var krystningsdags så vi spekulerade lite i hur det skulle gå.
Vid 13:30 var jag fortfarande bara öppen 5 cm, EDA:n gjorde att allt stannade upp lite men det var det värt. Men vid 14 så började jag känna av värkarna lite och bad om en påfyllning av bedövningen, som jag hade blivit lovad.
Jag fick en påfyllning, den tog inte, värkarna blev starkare, jag började få smått panik över hur starka och täta värkarna var men väntade hela tiden på att bedövningen skulle ta.
Vid 15 bytte vi barnmorskor för sista gången, till underbara Liselotte och Hillevi! Just när dom kom var jag riktigt irriterad och inne i mig själv, jag hade en enda värk i nästan en timme, den gick aldrig över utan började avta men blev sen mycket starkare, nån gång här började jag gråta och jag trodde inte att jag skulle orka mer, jag var helt redo att kasta in handduken om man hade kunnat göra det.
Jag stirrade mig blind på min CTG-skärm och bröt ihop lite mer varje gång jag såg att en ny värk var på g. Narkosläkaren kom och fyllde på min EDA en gång till och provade även att lägga en annan bedövning men inget tog.
Då tog jag min lustgas igen, lite starkare den här gången, 70/30 och jag fick även akupunktur i pannan och på fötterna.
Vid 16 gjorde vi en undersökning och då var jag plötsligt öppen 10 cm, jag trodde att dom skämtade. Jag gick upp för att kissa, lättare sagt än gjort, jag hade en CTG-maskin kopplad till magen, en droppställning dom satt fast i både handen och ryggen och sen hade jag en skalpelektrod som gick från bebisens huvud och var fasttejpad på mitt ben.
När jag efter många om och men och krångel kunde sätta mig och kissa blev jag kvar där ett tag, mina krystvärkar började vid 17 och då hade jag svårt att ställa mig upp.
Men till slut kom jag tillbaka till sängen, jag var så slut och hade så ont.
Jag tog min lustgas i ett krampaktigt grepp och bestämde mig för att jag skulle ha ut henne NU! Jag låg på sidan och skrek rakt ut i min lustgasmask medans jag kramade Antos hand så hårt jag orkade och mellan krystvärkarna försökte nån mata mig med nyponsoppa och glass.
Efter en timmes krystning så föddes hon vid 18:02, jag blev så chockad och enormt lättad att jag inte ens grät, Anto grät ikapp med pyret men jag bara andades ut och kände mig så glad för att det äntligen var över.
Det var en så mäktig känsla att få upp sitt barn i famnen, jag kunde knappt fatta att hon faktiskt precis hade kommit ut ur mig.
En kort stund efter kom moderkakan ut och jag undersöktes, inga bristningar eller nånting, underbart skönt! Hade dom börjat sy och greja då så hade jag brutit ihop på riktigt.
Anto fick klippa navelsträngen och sätta på första blöjan. Sen duschade jag den skönaste duschen någonsin och vi åt lite mackor och så innan vi fick komma till hotellet.
Vi åkte hem direkt efter frukost dagen efter, lillan fick massa beröm av alla läkare och amningen funkade bra från början så vi ville inte stanna längre när vi inte behövde.
Nu när det har gått snart 3 veckor så känns det fortfarande overkligt att hon har kommit ut ur mig och att hon låg i min mage så länge.
Jag måste också säga att jag känner mig otroligt stolt över mig själv som klarade av förlossningen. Det var två miljoner gånger jobbigare än jag hade föreställt mig och om vi skulle skaffa ett syskon till vår lilla älskling så kommer den förlossningen att bli ett planerat snitt.
Två timmar gammal, hela tiden överväldigas jag av all kärlek jag känner till vår underbara dotter, det går inte att beskriva, hon är det finaste i hela världen :)
Hela förlossningen började på fredagkvällen, den 23de, vid 9-10 tiden på så började jag få blod-klumpiga flytningar och då fattade jag att det var slemproppen som lossnade.
Jag hade haft sammandragningar och lite värkar hela dagen men jag tänkte inte så mycket på det eftersom jag hade haft det i flera veckor.
Ganska snart efter att slemmisen försvann så fick jag lite starkare värkar men fortfarande med 20 min mellanrum, Anto började bli duktigt nervös nu även fast jag inte trodde att det skulle sätta igång.
Vid 12 så gick mitt vatten, jag hade varit på toaletten och när jag reste mig upp så fortsatte det bara att rinna längs med benen, då hoppades jag att det var vattnet för annars hade jag kissat på mig. Då ringde jag till förlossningen och fick en tid vid 10 på morgonen att komma in och kolla så att allt var bra.
Nu hade jag ganska regelbundna och starka värkar, eftersom att vattnet gick (=alla hinnor spricker) så blev värkarna mycket kraftigare än om jag hade haft hinnorna kvar, nu låg huvudet direkt och tryckte på.
Efter att jag hade pratat med förlossningen så ringde jag mina nära och kära, Hanna, familjen osv, för nu visste vi ju att det skulle hända. Jag kommer ihåg att när jag pratade med Gun så hade jag onda värkar men ändå så att jag kunde prata på och ignorera dom med lite djupandning.
Nu kom mina värkar med ca 7 min mellanrum men dom var riktigt onda, jag och Anto gick och la oss och försökte sova lite och samla krafter. Anto somnade direkt men jag hade för ont så efter nån timme med värmekudde gick jag upp och vandrade fram och tillbaka i lägenheten samtidigt som jag andades djupt djupt.
Vid 2 ringde jag till förlossningen igen och bad om tips eller vad som helst som kunde underlätta värkarbetet lite, håll ut var det enda svaret jag fick.
Då satte jag mig i duschen och jag tror aldrig att jag har duschat så varmt, efter nån timme väckte jag Anto för lite moraliskt stöd och pushning. Nu kom värkarna varannan till var tredje minut och jag stod inte ut längre, tillslut hade jag så ont att jag spydde flera gånger, så jag bad Anto ringa förlossningen igen och säga att jag inte orkade vara hemma mera.
Vid 4 åkte vi taxi in till BB Stockholm, i telefon sa dom att vi kanske var tvugna att åka hem igen så vi var ganska inställda på det.
När vi kom in fick vi först komma till ett tillfälligt rum och jag fick på elektroder på magen, en för att mäta mina värkar och en för bebisens hjärtljud. Först skulle jag ha dom en halvtimme så dom fick se hur regelbundna mina värkar var, jag stod i en gåstol, drack saft och tyckte att allt var hemskt.
Vid 5 gjorde dom första undersökningen och då var jag öppen 1 cm (!!), en enda liten centimeter, jag blev skitsur. Vi fick i alla fall komma till ett rum och blev inskrivna, superfint rum fick vi. Min första barnmorska, Berit, kollade om badkaret var ledigt så jag kunde få bada men det var, såklart, upptaget. Vid det här laget kände jag mig jätte nedstämd och uppgiven.
Vi hade i alla fall en dusch på rummet så jag satte mig i den och drack saft mellan värkarna. Eftersom jag inte hade sovit nånting och spytt mycket hemma så var mina krafter likamed noll och jag orkade inte stå upp längre, jobbigt.
Vid 7:50 bytte jag barnmorskor till Linda och Anna, då kom jag ut ur duschen så jag var där ganska länge verkar det som.
Då vet jag att jag sa att dom måste ge mig nån sorts smärtlindring om jag skulle orka, det gjordes en till undersökning och nu var jag 3 cm öppen.
Jag fick lustgas/syrgas 50/50, jag tyckte om lustgasen jättemycket under hela förlossningen, den som tog den ifrån mig fick onda ögat kan jag lova. Den gav mig nåt att fokusera på!
Vid 10 var jag 5 cm öppen och jag kunde äntligen få EDA. Vid 11:30 satte dom bedövningen, det var himelskt! All smärta försvann och jag fick äntligen vila lite, jag kunde inte sova men jag fick slappna av lite och äta en macka. Jag och Anto hade riktigt roligt i några timmar, tog massa fula kort och såg en film.
Jag tänkte mig att jag skulle hinna se DIF-HV71 innan det var krystningsdags så vi spekulerade lite i hur det skulle gå.
Vid 13:30 var jag fortfarande bara öppen 5 cm, EDA:n gjorde att allt stannade upp lite men det var det värt. Men vid 14 så började jag känna av värkarna lite och bad om en påfyllning av bedövningen, som jag hade blivit lovad.
Jag fick en påfyllning, den tog inte, värkarna blev starkare, jag började få smått panik över hur starka och täta värkarna var men väntade hela tiden på att bedövningen skulle ta.
Vid 15 bytte vi barnmorskor för sista gången, till underbara Liselotte och Hillevi! Just när dom kom var jag riktigt irriterad och inne i mig själv, jag hade en enda värk i nästan en timme, den gick aldrig över utan började avta men blev sen mycket starkare, nån gång här började jag gråta och jag trodde inte att jag skulle orka mer, jag var helt redo att kasta in handduken om man hade kunnat göra det.
Jag stirrade mig blind på min CTG-skärm och bröt ihop lite mer varje gång jag såg att en ny värk var på g. Narkosläkaren kom och fyllde på min EDA en gång till och provade även att lägga en annan bedövning men inget tog.
Då tog jag min lustgas igen, lite starkare den här gången, 70/30 och jag fick även akupunktur i pannan och på fötterna.
Vid 16 gjorde vi en undersökning och då var jag plötsligt öppen 10 cm, jag trodde att dom skämtade. Jag gick upp för att kissa, lättare sagt än gjort, jag hade en CTG-maskin kopplad till magen, en droppställning dom satt fast i både handen och ryggen och sen hade jag en skalpelektrod som gick från bebisens huvud och var fasttejpad på mitt ben.
När jag efter många om och men och krångel kunde sätta mig och kissa blev jag kvar där ett tag, mina krystvärkar började vid 17 och då hade jag svårt att ställa mig upp.
Men till slut kom jag tillbaka till sängen, jag var så slut och hade så ont.
Jag tog min lustgas i ett krampaktigt grepp och bestämde mig för att jag skulle ha ut henne NU! Jag låg på sidan och skrek rakt ut i min lustgasmask medans jag kramade Antos hand så hårt jag orkade och mellan krystvärkarna försökte nån mata mig med nyponsoppa och glass.
Efter en timmes krystning så föddes hon vid 18:02, jag blev så chockad och enormt lättad att jag inte ens grät, Anto grät ikapp med pyret men jag bara andades ut och kände mig så glad för att det äntligen var över.
Det var en så mäktig känsla att få upp sitt barn i famnen, jag kunde knappt fatta att hon faktiskt precis hade kommit ut ur mig.
En kort stund efter kom moderkakan ut och jag undersöktes, inga bristningar eller nånting, underbart skönt! Hade dom börjat sy och greja då så hade jag brutit ihop på riktigt.
Anto fick klippa navelsträngen och sätta på första blöjan. Sen duschade jag den skönaste duschen någonsin och vi åt lite mackor och så innan vi fick komma till hotellet.
Vi åkte hem direkt efter frukost dagen efter, lillan fick massa beröm av alla läkare och amningen funkade bra från början så vi ville inte stanna längre när vi inte behövde.
Nu när det har gått snart 3 veckor så känns det fortfarande overkligt att hon har kommit ut ur mig och att hon låg i min mage så länge.
Jag måste också säga att jag känner mig otroligt stolt över mig själv som klarade av förlossningen. Det var två miljoner gånger jobbigare än jag hade föreställt mig och om vi skulle skaffa ett syskon till vår lilla älskling så kommer den förlossningen att bli ett planerat snitt.
Två timmar gammal, hela tiden överväldigas jag av all kärlek jag känner till vår underbara dotter, det går inte att beskriva, hon är det finaste i hela världen :)
Kommentarer
Postat av: Kicki
Tänk vad man kommer ihåg alla detaljer när man föder barn. Har själv väldigt starkt minne och kommer ihåg detaljer från min förlossning. Det är ju bara nästan 40 år sedan. Han är fortfarande min lilla älskling. Det kommer din dotter att vara för dig också hela livet. Det är när man själv får egna barn som man kan förstå föräldraskapet.Må så gott och var rädd om varandra. Kram Kicki
Postat av: Hana
Jag håller tummarna för nellie, väldigt fint namn på en tös som hon! OCH kajsi, stolt är bara en liten aptitretare mot vad du borde vara för att du fixade det, jag är stooooooolt :) älskarej.
Trackback