Crashing into me
Vad ska jag säga? Bloggen är ett bra ställe att kräkas ut allt man vill ha ut ur huvudet, det är ju ändå ingen som tvingar någon att läsa.
Jag har precis kommit hem från Mosebacke och middag/show med 14 andra assistenter från klassen, va supertrevligt, god mat, bra show osv.
Showen hette "Är man en MILF nu..eller?", med Hanna Hedlund. Den var bra men vääldigt känslosam, 99% av alla fällde en tår tror jag, själv lyckades jag hålla mig, jag ville inte orsaka någon flod.
Jag trivs så himla bra med allt som det är nu, jag mår bra, känner att jag har läget under kontroll och är hyffsat trygg i mig själv, tillräckligt för mig i alla fall.
Jag har världens underbaraste Antoine som jag älskar obeskrivligt, han är allt jag behöver och vill ha.
Jag har Lotta som är den bästa vän jag någonsin har haft, även fast vi hade ett uppehåll eller vad jag nu ska kalla det, på över 2 år tror jag (?), så är hon ändå den bästa, hur jag kunde inbilla mig själv att jag snudd inpå hatade henne och absoluuut inte behövde henne var bara en period av dåligt erkännade från min sida. Hon fattades mig så mycket dom åren och hela jag började göra mer förståelse när hon kom tillbaka.
Jag har Hanna som är helt fantastisk, vi kan roligast i hela världen och samtidigt må sämst i hela världen och förstå varandra, det känns så skönt att någon kan i alla fall, nästan, någolunda, typ, kan förstå hur det känns när jag bara vill dränka mig för att det känns som att hjärtat lämnar kroppen. Jag har aldrig någonsin tråkigt med Hanna och jag älskar henne, jajaja, alltid.
Jag har två av jordens finaste systrar som alltid, alltid, finns där, det finns väl inga som känner mig så bra? Jag har inga bra ord, jag gör allt för dom, kärlek utan gränser.
Jag har två jobb jag trivs jättebra med (plus att jag har bra betalt), en fin lägenhet i perfekt läge och med galet låg hyra.
Men ändå, ändå blir jag så splittrad ibland så jag vill dränka mig för att det känns som att hjärtat lämnar kroppen. Då blir jag maktlös och helt tom, ingen kan förstå, på riktigt, hur det känns.
Är det synd om mig för att min mamma dog när jag var 14? Inte direkt, det finns säkert en outgrundlig anledning, jag tycker inte synd om mig själv heller. Jag tycker bara att allt kan kännas så jälva meningslöst rent ut sagt, vad är det man strävar efter när hela ens liv kan slå bakåtkullerbytta när som helst? Crashing into me.
Jag får dagar när jag bara ifrågasätter hela vår existens och blir tom i huvudet, jag får dagar när hela jag gråter floder, jag får, verkligen, dagar när jag blir förbannad och tycker att allt är jävligt orättvist.
Hannas föreställning handlade om hur det är att vara mamma, hur mycket man älskar sina barn osv. Då blir jag tom och jätteledsen, jag vill också att min mamma ska få se mig, VARA MED MIG, se när jag tog studenten, när jag vart ihop med Anto, när vi gjorde slut, när jag flyttade hemifrån, när jag fick mitt första jobb, när jag så småningom får ett eget barn, när hon blir mormor, när jag kanske, låångt i framtiden gifter mig, när jag är ledsen, när jag är överlycklig.
Jag blir så ledsen, så arg, jag vill ha min mamma här, jag vill kunna beskriva det här i ord men jag kan inte, orättvist, fan så in i helvete orättvist helt enkelt.
Något fattas min konstant och jag får det aldrig tillbaka, jag kommer aldrig att acceptera det eller förstå det.
Imorgon förmiddag åker jag till Linköping, det ska bli underbart skönt att komma hem, Linköping är mitt hem, träffa mina nära käraste och ha kul!
Livet går vidare, imorgon bitti kommer jag endast vara glad för att jag ska ha bästa helgen. Men just nu är det jobbigt, och det måste det vara ibland.
Men ingen, ingen av er eller någon annan har rätt att döma mig innan ni kan säga att ni har upplevt samma sak, så är det med det mesta och det är så sant.
Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken
Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor
Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta
Jag har precis kommit hem från Mosebacke och middag/show med 14 andra assistenter från klassen, va supertrevligt, god mat, bra show osv.
Showen hette "Är man en MILF nu..eller?", med Hanna Hedlund. Den var bra men vääldigt känslosam, 99% av alla fällde en tår tror jag, själv lyckades jag hålla mig, jag ville inte orsaka någon flod.
Jag trivs så himla bra med allt som det är nu, jag mår bra, känner att jag har läget under kontroll och är hyffsat trygg i mig själv, tillräckligt för mig i alla fall.
Jag har världens underbaraste Antoine som jag älskar obeskrivligt, han är allt jag behöver och vill ha.
Jag har Lotta som är den bästa vän jag någonsin har haft, även fast vi hade ett uppehåll eller vad jag nu ska kalla det, på över 2 år tror jag (?), så är hon ändå den bästa, hur jag kunde inbilla mig själv att jag snudd inpå hatade henne och absoluuut inte behövde henne var bara en period av dåligt erkännade från min sida. Hon fattades mig så mycket dom åren och hela jag började göra mer förståelse när hon kom tillbaka.
Jag har Hanna som är helt fantastisk, vi kan roligast i hela världen och samtidigt må sämst i hela världen och förstå varandra, det känns så skönt att någon kan i alla fall, nästan, någolunda, typ, kan förstå hur det känns när jag bara vill dränka mig för att det känns som att hjärtat lämnar kroppen. Jag har aldrig någonsin tråkigt med Hanna och jag älskar henne, jajaja, alltid.
Jag har två av jordens finaste systrar som alltid, alltid, finns där, det finns väl inga som känner mig så bra? Jag har inga bra ord, jag gör allt för dom, kärlek utan gränser.
Jag har två jobb jag trivs jättebra med (plus att jag har bra betalt), en fin lägenhet i perfekt läge och med galet låg hyra.
Men ändå, ändå blir jag så splittrad ibland så jag vill dränka mig för att det känns som att hjärtat lämnar kroppen. Då blir jag maktlös och helt tom, ingen kan förstå, på riktigt, hur det känns.
Är det synd om mig för att min mamma dog när jag var 14? Inte direkt, det finns säkert en outgrundlig anledning, jag tycker inte synd om mig själv heller. Jag tycker bara att allt kan kännas så jälva meningslöst rent ut sagt, vad är det man strävar efter när hela ens liv kan slå bakåtkullerbytta när som helst? Crashing into me.
Jag får dagar när jag bara ifrågasätter hela vår existens och blir tom i huvudet, jag får dagar när hela jag gråter floder, jag får, verkligen, dagar när jag blir förbannad och tycker att allt är jävligt orättvist.
Hannas föreställning handlade om hur det är att vara mamma, hur mycket man älskar sina barn osv. Då blir jag tom och jätteledsen, jag vill också att min mamma ska få se mig, VARA MED MIG, se när jag tog studenten, när jag vart ihop med Anto, när vi gjorde slut, när jag flyttade hemifrån, när jag fick mitt första jobb, när jag så småningom får ett eget barn, när hon blir mormor, när jag kanske, låångt i framtiden gifter mig, när jag är ledsen, när jag är överlycklig.
Jag blir så ledsen, så arg, jag vill ha min mamma här, jag vill kunna beskriva det här i ord men jag kan inte, orättvist, fan så in i helvete orättvist helt enkelt.
Något fattas min konstant och jag får det aldrig tillbaka, jag kommer aldrig att acceptera det eller förstå det.
Imorgon förmiddag åker jag till Linköping, det ska bli underbart skönt att komma hem, Linköping är mitt hem, träffa mina nära käraste och ha kul!
Livet går vidare, imorgon bitti kommer jag endast vara glad för att jag ska ha bästa helgen. Men just nu är det jobbigt, och det måste det vara ibland.
Men ingen, ingen av er eller någon annan har rätt att döma mig innan ni kan säga att ni har upplevt samma sak, så är det med det mesta och det är så sant.
Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken
Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor
Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta
Kommentarer
Postat av: hanna
Min älskade kajsa...älskar dig otroligt mycket.
DU är min pärla. ses imoooon :)
Trackback