Så svårt att balansera..
..mellan trygghet och panik.
Det kan man lugnt säga, ena stunden känns allt helt lugnt och bra, jag känner mig hur stark och självständig som helst och peppar mig själv tills jag verkligen tror att jag kommer klara det här galant, att allt blir såå bra. Och i nästa stund får jag panik, vill spy rakt ut, tror att jag inte kan leva utan någon, utan Anto, att jag kommer bli så ensam så jag dör, att mitt liv är slut.
Det är så svårt, jag vet inte hur jag ska göra, aaaaaaaaaah, jag blir på riktigt tokig på det här snart. Jag måste få ett avslut, jag måste få allt öga mot öga, och förmodligen kommer A hit på tisdag.. tur att den tanken inte alls får mig att halvt svimma av, nej nej. Det kommer bli sjukt jobbigt, hur det än blir, och det känns som att jag kommer 'börja om' med allt igen. Men jag ska försöka vara så stark det bara går och inte gråta ihjäl mig. Jag ska också vara stark i att jag tror inte att det är någon bra ide att vi är vänner, inte än, kanske nån annan gång i livet men inte nu.
Men allt kommer bli bra :) jag känner redan att jag är påväg i rätt riktning, om man jämför med för 2 veckor sen, självklart älskar jag honom fortfarande och vill att han ska komma hem, (eller?), kanske inte.. men DET KOMMER BLI BRA!
Jag kom precis hem, åkte från Linköping vid 5, har varit hemma hos Lotta idag, och en sväng ute hos mamma, det kändes bra, har så dåligt samvete för att ingen bor där längre, hon är alldeles ensam där, känns dåligt.
När jag kom hem så lämnade jag bara väskan och sen mötte jag Tessan, vi tog en promenad, sen en fika till middag, sen gick vi till Södra, vi går alltid sjukt mycket, bra! Sen vinkade jag av henne vid pendeln innan jag tog bussen hem och nu sitter jag här. Det hände faktiskt så att jag packade upp min resväska samma dag jag kom hem, första gången på flera år det händer :D duktigt!
Imorgon ska jag ha mina tvillingar, mysigt :) ska bli finväder hela veckan! Det kan väl inte bli bättre?
Det kan man lugnt säga, ena stunden känns allt helt lugnt och bra, jag känner mig hur stark och självständig som helst och peppar mig själv tills jag verkligen tror att jag kommer klara det här galant, att allt blir såå bra. Och i nästa stund får jag panik, vill spy rakt ut, tror att jag inte kan leva utan någon, utan Anto, att jag kommer bli så ensam så jag dör, att mitt liv är slut.
Det är så svårt, jag vet inte hur jag ska göra, aaaaaaaaaah, jag blir på riktigt tokig på det här snart. Jag måste få ett avslut, jag måste få allt öga mot öga, och förmodligen kommer A hit på tisdag.. tur att den tanken inte alls får mig att halvt svimma av, nej nej. Det kommer bli sjukt jobbigt, hur det än blir, och det känns som att jag kommer 'börja om' med allt igen. Men jag ska försöka vara så stark det bara går och inte gråta ihjäl mig. Jag ska också vara stark i att jag tror inte att det är någon bra ide att vi är vänner, inte än, kanske nån annan gång i livet men inte nu.
Men allt kommer bli bra :) jag känner redan att jag är påväg i rätt riktning, om man jämför med för 2 veckor sen, självklart älskar jag honom fortfarande och vill att han ska komma hem, (eller?), kanske inte.. men DET KOMMER BLI BRA!
Jag kom precis hem, åkte från Linköping vid 5, har varit hemma hos Lotta idag, och en sväng ute hos mamma, det kändes bra, har så dåligt samvete för att ingen bor där längre, hon är alldeles ensam där, känns dåligt.
När jag kom hem så lämnade jag bara väskan och sen mötte jag Tessan, vi tog en promenad, sen en fika till middag, sen gick vi till Södra, vi går alltid sjukt mycket, bra! Sen vinkade jag av henne vid pendeln innan jag tog bussen hem och nu sitter jag här. Det hände faktiskt så att jag packade upp min resväska samma dag jag kom hem, första gången på flera år det händer :D duktigt!
Imorgon ska jag ha mina tvillingar, mysigt :) ska bli finväder hela veckan! Det kan väl inte bli bättre?
Kommentarer
Trackback